5.12.2025

I den sista bloggen om digitaliseringsprojektet följer vi resan som ett fotografi gör från arkivmagasinet tills det blir fritt tillgängligt i tjänsten Finna.fi.

Allt börjar med att jag öppnar ett gammalt fodral eller kuvert och granskar innehållet. Dessa fotografier har tidigare inte varit sökbara, så det finns inga färdiga uppgifter i samlingshanteringssystemet. Bilderna ligger i kuvert ordnade alfabetiskt, och nu sorteras pjäser som börjar med samma bokstav (t.ex. Aa) efter storlek. Därefter placeras de i fotopåsar och samlas i nya, lämpliga förvaringslådor som är syrafria.

Granskningen av ett fotografi börjar med det gamla så kallade diarienumret, från vilket ett nytt nummer skapas. Det är en viktig bildidentifierare som också skrivs på själva bilden och fotopåsen. Ur gamla handskrivna diarieböcker framgår även uppgifter om donation och tidpunkt, och ibland ytterligare information.

Sedan börjar sökandet och registreringen av grunduppgifter. Dessa omfattar bland annat teater, verk, år och skådespelare. Om det finns mer information om föreställningen, såsom regissör, scenograf, kostymdesigner, musik och koreograf, registreras även dessa i verkuppgifterna. För fotografiet anges fotograf, gärna plats och mått, och dess skick bedöms översiktligt.

Mycket information – eller ingen alls

Om ett fotografi kan det finnas mycket information – eller ingenting. Bildens baksida kan vara helt tom, vilket innebär att uppgifter måste sökas på annat håll. Som tur är har många tidiga bilder tryckt pjäsens eller teaterns namn, vilket ger en ledtråd. Även fotografens namn kan hjälpa att tidsbestämma bilden, liksom jämförelser med andra fotografier.

Vid katalogisering har jag använt historiker, annan litteratur, databaserna Ilona och Encore samt kollegor. Ibland har sökandet varit rena detektivarbetet, eftersom fotografierna kan innehålla felaktiga identifieringar. Eftersom projektet omfattade nästan tusen bilder kunde jag inte lägga en hel arbetsdag på varje foto. Om det nu finns luckor eller fel i bildinformationen tar arkivet gärna emot kompletterande uppgifter.

Jag har också försökt lyfta fram anteckningar på fotografierna som kan ha betydelse, till exempel dedikationer som berättar om skådespelarens nätverk eller text på baksidan av ett vykort – framför allt vem som fick kortet och när det skickades.

Ibland har texterna på baksidan avslöjat mycket intressanta saker. Skådespelaren kan kommentera sin roll, berätta om turnéscheman eller be en teaterchef skicka en viss pjäs. Ett kort till en mor kan innehålla uppgifter om sjukdomar eller ekonomi.

Kaffe och digitalisering

Vid katalogisering bedöms också fotografiets skick. De flesta gamla svartvita bilder är i gott skick: 1920-talsbilder kan vara i bättre skick än 1970-talsbilder, vilket beror på teknik, material och hantering. Naturligtvis har en 120 år gammal bild blekning och repor.

Många bilder har använts som pressbilder och kan ha skador: ytan är trasig, det finns veck, hörn saknas eller bläck- och kaffefläckar. På bilden eller dess baksida kan det finnas kulspetspennanteckningar. Dessa skador dokumenteras vid katalogisering.

De katalogiserade bilderna placeras i nya förvaringslådor, skickas för digitalisering och kontrolleras när de återvänder. Slutligen publiceras de i Finna, och fotografiet återvänder till sin plats i arkivmagasinet.

Aino Kukkonen
FD, Projektforskare

Detta är en översättning av artificiell intelligens från finska.