Bara låna?

Bara låna?

När jag har gått igenom den omfattande samlingen av föreställningsbilder har jag flera gånger fått ompröva tanken om en unik produktion. Fotografierna avslöjar obönhörligt hur mycket teatern har lånat från andra eller följt vissa mönster.

Detta syns särskilt tydligt i fotografier från 1920–30-talen. Då hade teatrarna betydligt fler premiärer per spelår än idag, och nya verk turnerade genom hela landet på bara några år. Förutom regissören kunde även kostymer eller scenografi resa mellan teatrar.

Särskilt inom operetten blomstrade denna typ av “återbruksekonomi”. Melodierna från Emmerich Kálmáns Bajadären visslades samtidigt i Helsingfors, Viborg, Tammerfors och Vasa. I de orientalistiska fotografierna av Bajadären är känslan av upprepning särskilt stark, eftersom de visar liknande kostymer, scenbilder och till och med skådespelarnas poser. Samma gäller för tidens populära operett Ökensången.

Två svartvita bilder. Båda visar en man och en kvinna klädd i orientaliska kläder som kramar eller rör vid varandra. Kvinnan ligger tillbakalutad på en divan och mannen knäböjer på golvet framför divanen.
Till vänster: Emmerich Kálmán: Bajadären, Elsa Rantalainen och Eetu Hackman. Åbo Arbetarteater 1927. Foto: Teatermuseets arkiv. Till höger: Bajadären, Eine Laine och Sven Hildén. Kansan Näyttämö 1924. Foto: Atelier Ortho / Teatermuseets arkiv.

Inte bara i modenyheter utan också i finska dramaklassiker återkommer samma poser och gester tillsammans med liknande scenografi. Till exempel kan fotografier av Minna Canths Anna Liisa kännas igen på rollfigurernas återkommande gester i vissa scener. Det dricks alltid kaffe vid stugans bord, eller den plågade Anna Liisa med flätor ångrar sin handling (barnamord) med händerna knäppta. Även drängen Mikko, fadern till Anna Liisas barn, har en liknande hållning i olika produktioner vid olika tider.

Två svartvita fotografier. Båda föreställer en gammal bondgårdspub med ett långt pubbord där män och kvinnor i folkdräkter sitter och dricker kaffe.
Till vänster: Minna Canth: Anna Liisa, Kansan Näyttämö 1924. Foto: Atelier Ortho / Teatermuseets arkiv. Till höger: Anna Liisa, Joensuu Arbetarteater 1942. Foto: Teatermuseets arkiv

Genomgången av föreställningsbilderna i alfabetisk ordning har också avslöjat nya, intressanta pjäser för mig, såsom George Bernard Shaws Amerikan keisari (The Apple Cart: A Political Extravaganza, 1928), som sedan dess sällan har spelats i Finland. Denna politiska satir, vars finska titel känns aktuell just nu, hade urpremiär på Nationalteatern 1930. Därefter spelades den bland annat på Åbo Teater 1930 och Viborgs Scen 1931. Utseendet på ministermötet i första akten är förvånansvärt likartat i olika teatrar, ända ner till kolonner och bordsduk. Kanske följde regissören bokstavligen dramatikerns scenanvisningar – så kallade parenteser – om sådana fanns i scenen?

Två bilder sida vid sida, som båda visar ett långt bord täckt med en duk, med människor som sitter bakom och vid gavlarna. I bakgrunden, salens scenografi med pelare.
Båda fotografierna visar en scen från första akten med ministeriets sammanträde. Till vänster: George Bernard Shaw: Amerikan keisari (The Apple Cart), Åbo Teater 1930. Foto: Teatermuseets arkiv. Till höger: Amerikan keisari (The Apple Cart), Viborgs Scen 1931. Foto: Teatermuseets arkiv.

Även om många sådana likheter finns i bildmaterialet måste man ändå komma ihåg att föreställningen alltid lever i ögonblicket. Ingen kväll på teatern upprepas någonsin på samma sätt. Varje föreställning är en unik händelse som upplevs tillsammans av aktörerna och publiken – i ömsesidig respons.

Aino Kukkonen, FD, projektforskare


Detta är en översättning av artificiell intelligens från finska.

Haku